Nordamerikas Indianer

 
 Indianstammar  
 Lista över stammar
 Totempålar

 USA
 Apache
 Arapaho
 Blackfoot (siksika)
 Cherokee
 Cheyenne
 Hopi
 Irokesförbundet
 Kaliforniens indianer
 Kiowa
 Mahican (Mohican)
 Mohegan
 Natchez
 Powhatan
 Sioux
 Wampanoager
 Zuni

 Canada
 Chipewyan
 Eskimo
 Haida
 Haisla
 Micmac

 [ Startsidan ]
 

Totempålar finns endast på Nordamerikas västkust. Det var bara västkustindianerna som ägnade sig åt att snida totempålar. Totempålarna hade sin glansperiod i början av 1800-talet. Vid mitten av seklet hade pälshandeln med de vita upphört och möjligheterna till extraförtjänst fanns inte längre. Detta ledde till ökad fattigdom. Nya sjukdomsepidemier bredde ut sig och decimerade nordvästkustindianerna med tre fjärdedelar på bara hundra år. Detta gjorde att totempålstillverkningen stannade av, men idag har detta kulturarv återupplivats.
     När en totempåle skulle snidas fick konstnären instruktioner om vad totempålen skulle handla om, men sedan fick han utföra sin konst efter sina egna idéer. För att verkligen få reda på vad en totempåle handlar om måste man därför fråga både dess ägare och konstnären som gjort den. Att tillverka en totempåle var en mycket komplicerad och tidskrävande uppgift. Resandet av en totempåle var en mycket dyr tillställning vilken ofta ruinerade ägaren till fattigdom. Detta var dock bara en obetydlig detalj för ägaren med hänsyn till den framgång och praktfullhet hans namn skulle komma att förknippas med av stammar vida omkring.

Varför tillverkades totempålar
Karta över västkuststammarnaNordvästkustindianerna var mycket skickliga hantverkare. Eftersom de hade ett stort överflöd av mat behövde de inte ägna all sin tid åt att överleva utan kunde istället utveckla en kultur full av konstföremål. De kunde ägna mycket tid åt att fläta korgar, väva filtar, snida masker och tillverka totempålar. Totempålar var vanligast förekommande hos syd tlingit, haida, isimshian och kwakiutl indianerna. Det är omdebatterat huruvida totempålar överhuvudtaget tillverkades innan den vite mannan anlände till västkusten och på allvar introducerade metallverktygen för indianerna under slutet av 1700-talet. Genom noggranna studier av den dokumentation som har bevarats från de tidiga sjöfararn är i dag de flesta experter överrens om att konsten att snida totempålar var etablerad redan innan européerna anlände.
      Totempålar tillverkades ursprungligen för att bära upp Dörrpåletakbjälkarna till de stora långhusen som västkustindianerna bodde i. Efter en tid började man hugga ut skulpturer och måla dessa pålar för att visa vilken klan (familj) som ägde huset. Den översta figuren visar i princip alltid klanens eller personens totem (skyddsdjur). Ibland placerades en påle framför husets dörr. I sådana fall höggs en tunnel upp i pålens bas och användes som ingång till huset. Vissa stammar tillverkade välkomstpålar som placerades på stranden som en välkomstsymbol för sjöfarare.
     Den fristående pålen är en relativt ny tradition som anses ha haft sin guldålder mellan 1850 och 1900. Dessa pålar tillverkades framförallt i de nordliga kustdelarna och var antingen personliga pålar eller minnespålar som restes till ära av den avlidne. Ibland kunde den dödes kista placeras på toppen av pålen.

Tillverkning före år 1800
Totempålar tillverkades i huvudsak av röd ceder som är ett mjukt och hållbart träslag. Cederträden är väldigt höga och lämpar sig därför bra som stomme till pålarna. Totempålarna var ofta 15 till 20 meter höga och 1 till 1,2 meter i diameter vid basen. När en totempåle skulle tillverkas anställdes professionella hantverkare. Beställaren av pålen talade om för konstnären vilka djur som kulle ingå och viken historia pålen skulle berätta. Sedan var de upp till konstnären att utforma den på lämpligt sätt. Bara de riktigt stora hövdingarna fick ha hela sitt klandjur avbildat på sin påle, medan lägre stående hövdingar bara avbildade vissa delar av djuret. Sålunda kunde en hövding i örnklanen ha örnvingar på sin påle och de som stod i lägre rang kunde ha fötterna eller huvudet på sina. Det finns inget typiskt vis att tillverka en totempåle på, alla konstnärer har sina egna lösningar och kunskaper, men i stora drag finns likheter i tillverkningssätten. Först gav sig skulptören ut i skogen sökandes efter ett lämpligt träd. Det var ingen enkel uppgift för hans medhjälpare att hugga och transportera hem ett sådant träd då både moderna yxor och hästar saknades. Vanligtvis hjälptes hela byn åt. När stocken slutligen var på plats i byn började arbetet. Först barkades stocken med hjälp av yxa, kniv och händer. Efter det jämnas stocken till för att underlätta det fortsatta arbetet. För att spara vikt holkades basen delvis ur. Om pålen skulle användas som dörrpelare sågades en tredjedel av pålen bort för att minimera risken för sprickbildning och för att underlätta torkningen. När stocken torkat skisserades figurerna på trät och skulpterandet började. Sakta höggs figurerna fram ur pålen med hjälp av mejslar, klubbor, huggjärn, knivar, däxlar, borr, yxor och bilor av sten, trä, musselskal eller ben. Vissa verktyg i järn och koppar förekom redan innan de vita kom. Det tog normalt ett eller flera år att bli färdig med skulpterandet och utsmyckningen av en påle.
      Totempålarnas figurer föreställer varelser av alla tänkbara slag. Ofta har varje djur sina återkommande drag:
Bävern Känns igen på den rutiga svansen, sina stora framtänder och sin öppna mun. Ofta har han en pinne mellan tassarna.
Björnen Har en utstickande tunga, stora kloförsedda tassar och ingen svans. Vargen avbildas med lång nos och lång svans.
Örnen Har en näbb som pekar nedåt.
Korpen Har en stor, rak näbb.
Grodan Känner man igen på hans öppna, tandlösa mun.
Späckhuggaren Symboliseras av sin ryggfena.

När skulpterandet var färdigt anordnades en resningsceremoni. Bud om ceremonin skickades till alla stammar inom en radie av ca.15 km för att bjuda in dem till resningsceremonin och den fest som följde. Gästerna mottogs av värden med stor gästvänlighet och placerades ut i de olika husen i byn där de togs emot på värdens bekostnad. Antalet gäster kunde variera från ett par hundra upp till över tusen personer. Kostnaderna för en sådan tillställning var därför mycket höga. På dagen för resningen av totempålen samlades alla gäster runt det hål som grävts stort nog för att rymma pålens bas. Hos vissa stammar, bl.a. haisla, var det i forna tider en sed att avrätta en slav under resningsceremonin. När alla var samlade leddes slaven i dessa fall fram av ett antal beväpnade män och placerades i hålet. Värden ombad därefter männen att ta tag i de rep som var bundna till pålen. Även kvinnor och barn deltog. På kommando från värden tog alla i allt vad de kunde och reste pålen till upprätt position i hålet. Slaven på botten av hålet krossades av pålen och blev på så vis ett offer till andarna. När hålet var igenfyllt vidtog hurrarop över den resta totempålen och sedan följde festen. Gästerna placerades ut i byn efter sin sociala rang och personliga meriter. Hövdingar och adliga gick till festen i värdens hus, de som hade det bra ställt gick till ett för dem utpekat hus och övriga till de ödmjukas hus.

Tillverkning efter år 1800
När spanjoren Juan Perez 1774 seglade från Mexiko till Queen Charlotte skapades den första kontakten mellan européer och indianerna på nordvästkusten. 1778 anlände James Cook med två skepp till Vancouver Island. Han idkade byteshandel med nootka indianerna som bytte skinn från bl.a. björn, utter och varg mot knivar, nålar, bitar av järn, knappar och allt annat av metall som fanns att tillgå. Dessa nya verktyg ledde till en uppsving för tillverkandet av totempålar. Det gick fortare och lättare att fälla träden och vassa knivar och stämjärn gjorde det lättare att skulptera. Snart började dock europeiska sjukdomar att sprida sig bland indianerna. Före 1800-talets slut hade två tredjedelar av alla indianer på nordvästkusten avlidit i sjukdomar som mässling och smittkoppor. Alkoholismen spred sig i takt med att de vita anlände allt oftare till indianernas land. Detta gjorde att tillverkningen av totempålar och andra kulturella föremål stannade av. Många duktiga konstnärer dog och de unga fick aldrig chansen att lära sig yrket.
     Runt 1880 hade många byar längs kusten övergivits och pålarna hade ruttnat, stulits, sålts eller bränts ned. År 1884 infördes en lag, som förbjöd indianerna att utöva sin religion, att hålla traditionella fester och ceremonier, och att tillverka totempålar.
     I forna tider sågs totempålar som mycket praktfulla pelare. Vissa av dem har stått kvar till vår tid och är värdiga beundran och uppskattning då de är enastående exempel för den indianska konsten. Seden med totempålar reflekterar livet hos indianerna innan de vitas ankomst. Hövdingarna var då starka och välmående. Hantverkarna var stolta över sina artistiska och traditionella konstkunskaper. Både hövdingar och hantverkare var inspirerade av längtan efter framgång och praktfullhet. Idag kan hövdingarna endast försörja sina familjer genom stora svårigheter, och de duktiga hantverkarna har försvunnit och deras teknik har dött ut med dem. Sedan dess har emellertid en ny generation konstnärer vuxit fram och väckt liv i den traditionella kulturen. Idag finns visserligen inte många totempålar kvar. De flesta har förts till olika museer. Men nya tillverkas, både kopior och helt nyskapade.

Turism
I dag tillverkas inte många totempålar i full storlek men miniatyrpålar snidas mer än någonsin. Dessa tillverkas i trä men även i glas, metall och kanske framförallt i argillit (lerskiffer). Enligt etnografiska museets basutställning om indianer tog seden att börja tillverka miniatyrpålar form under 1820-talet då de fick en stor betydelse i handeln med de vita. I dag tillverkas dessa miniatyrer framförallt för turistnäringens skull. I de flesta indianbyar på nordvästkusten kan man hitta en lokal hantverkare som livnär sig på att göra små modeller av pålar och andra figurer i indiansk stil som han säljer till de vita.
   

© K. Malmborg