Namnet sioux kommer från chippewa ordet "nadowesioux", som betyder orm eller fiende. Siouxerna själva kallade sig dakota, lakota eller nakota, beroende på vilken dialekt de talade, vilket betyder "de allierade". Siouxindianerna levde inte som en enda hel nation, utan var uppdelade i olika grupper som bestod av mer eller mindre närbesläktade familjer. Gruppernas sociala struktur var däremot likartad. När något ärende skulle avhandlas, samlades grupperna och ärendena diskuterades i rådsförsamlingarna, som var sammansatta av gruppernas manliga överhuvuden. Siouxnationen bestod bl.a av sante, sisseton, yankton, blackfoot, brulé, hunkpapa, oglalastammarna. Med sina över 30 000 indianer var siouxerna en av nordamerikas största stammar.
     Förr levde siouxindianerna som nomader. De vandrade omkring på den amerikanska prärien och bodde i tippi, tält gjorda av buffelhud. Siouxerna och de andra prärieindianerna hade sitt hemland i ett område som, före det nordamerikanska inbördeskriget, på kartan bara betecknades som "indianterritorium". Detta stora område sträckte sig från Mississippi till klippiga bergen i väster och från Kanadas gräns till Arizona och New Mexicos högländer i söder.
     Siouxfolkets basföda var buffelkött. Man tog tillvara på allt från våminnehåll till klövar. Mycket av köttet torkades och röktes för att sparas till vintern. Av huden gjorde man moccasiner, kläder, filtar, båtar m.m. En tipi tillverkades av flera stora hudar. Torkad råhud användes till sköldar och spjutspetsar. Senorna blev till sytråd, magsäcken blev kokkärl och urinblåsan blev vattenbehållare. Av benen tillverkades knivar och andra redskap och revbenen bands ihop till slädar. Innan spanjorerna kom och introducerade hästen, jagade indianerna buffel till fots. Med hjortskinn på ryggen och horn fastbundna på huvudet smög de sig på bufflarna, eller också drev man en hel hjord över en klippkant, ett s.k. buffel- språng.
     Före 1862 hade Siouxerna relativt lite kontakt med de vita, de var i stället fullt upptagna av att kriga mot sina grannstammar chippewa, cree, arikara med flera. 1862 bröt det "Stora Sioux kriget ut", början till den långa konflikten med de vita. Kriget kom att vara i 38 år och blev det blodigaste i amerikas historia. 1862 massakrerade hövdinig Little Crow och hans stam ett stort antal nybyggare. Det var detta som utlöste kriget. Massakern följdes av ett stort antal räder runt om i siouxernas område.
     1866 bröt "Red Clouds krig" ut. Red Cloud som var hövding för oglalasiouxerna ledde sin stam i ett överfall mot Fort Laramie som de gick segrande ur. Efter denna seger följde ett antal lyckade överfall mot vita. Efter att ha gått segrande ur kriget 1868 var Red Cloud villig att acceptera ett stort reservat för siouxerna i Dakota. Reservatet var från början större än staten Pennsylvania, det skulle dock krympa snabbt. Trots överenskommelsen med de vita så fortsatte många siouxer sina gerillakrig, siouxernas huvudstyrka leddes av oglala hövdingen Crazy Horse, Hunkpapa hövdingarna Gall och Sitting Bull, som alla vägrade flytta till Reservatet i Dakota. De ville inte flytta ifrån de heliga Black Hills och Big Hornbergen. En av orsakerna till att myndigheterna ville flytta indianerna var att en ny järnväg skulle dras över deras mark. Då de vita började planera rälsdragningen förstod indianerna att deras jaktmarker var hotade. Indianerna slog därför till mot lantmätarna. Dessa småkrig fortsatte till 1874 då överstelöjtnant George Armstrong Custer, av indianerna kallad "kvinno dödaren" reste till Black hills och kom tillbaka med rapporter om att det fanns guld i bergen. Därmed startade en guldrusch som ingen kunde hindra. Två år senare i december gav myndigheterna order om att alla indianer skulle flytta till reservatet före 31 januari 1876, annars skulle de räknas som fiender. Många siouxer ville inte flytta och framförallt inte under den kalla vintern. I mars brändes och plundrades ett indianläger vid Powder River. Det var det som gjorde att siouxer, cheyenner och arapahoer samlades för att förbereda ett avfall mot det vita. Man ville dock inte börja kriget förrän efter buffeljakten. Under tiden anslöt sig flera mindre stammar. Sammanlagt samlades över 3000 indianer, aldrig förut hade så många krigare och stora hövdingar varit samlade utan att kriga.
     Kriget började 17 juni 1876 då 1000-tals indianer anföll general Crooks styrkor som splittrades och gav upp. Fyra dagar senare kom förstärkningar från Rosenbud med bl.a Custer och hans 7:e kavalleri under general Terry. Morgonen den 25 juni var överste Custer och hans män framme vid Little Big Horn och såg ut över det 5 km breda indianlägret. Han hade order om att vänta på general Terry och huvudstyrkan som gick en annan väg. Men Custer beslöt sig istället för att själv anfalla. Detta resulterade i att Custer och många av hans soldater dödades, totalt över 300 man. När nyheten om massakern spred sig beslutade myndigheterna att göra allt för att slå ned siouxerna. 1877 gav Crazy Horse besegrad upp. Samtidigt flydde Sitting Bull och hans folk till Kanada, men de kanadensiska myndigheterna kunde inte, eller ville inte, hjälpa honom. Sitting Bull och hans anhängare återvände då till USA. Den 9 juli 1881 överlämnade de sig till major David Brotherton i Fort Budford. Sitting Bulls folk fördes till Standing Rockreservatet vid Missouri, men han själv fördes till Fort Randell där han tillbringade ett par år son krigsfånge. 1883 återförenades han med sitt folk i Standing Rock. 1885 turnerade Sitting Bull under en tid med Bufallo Bills Vilda Västernshow.
     Under tiden hade Andedansrörelsen spritt sig bland präriestammarna. Detta gjorde amerikanerna mycket oroliga. När rörelsen kom till Standing Rock 1890 fruktade armen att Sitting Bull på nytt skulle återuppta den väpnade kampen mot de vita. Sitting Bull ansökte om att få lämna reservatet för att resa till Oonagazhee för att välkomna "frälsaren". Ansökan avslogs av militären och hövdingen bad då istället att få resa till Pine Ridge för att kunna lära sig mer om den nya religionen (andedansen). När Mc Laughlin, reservatets överhuvud, fick höra detta beslöt han att arrestera Sitting Bull. I gryningen den 15 december anlände 43 indianpoliser till Sitting Bulls stuga vid Grand River. När de nådde stugan hade omkring 160 av byns innevånare vaknat och stod runt huset. Sitting Bull fördes ut ur stugan med en revolver tryckt mot ryggen. Hövdingen som inte längre såg någon utgång utbrast "Jag kommer inte med,! Gör vad ni vill med mig! Raska på! Handla!". Detta tog flera av hövdingens anhängare som ett tecken och började avlossa sina gevär. Första kulan träffade den man (Bullhead) som höll hövdingen arresterad, dock hann han skicka iväg en kula i ryggen på Sitting Bull innan han dog. Under den skottlossning som uppstod dog hövdingen, hans sjuttonårige son, sex av hans anhängare och sex polismän. När Sitting Bulls lik senare undersöktes fann man sju kulor i hans kropp plus att hans huvud hade sargats med ett oxok. Sitting Bull begravdes utan vare sig kristlig eller indiansk begravningsceremoni.

    1890 ägde det sista stora slaget mot indanerna rum, massakern vid Wounded Knee. Massakern slutade med att soldaterna sköt ihjäl ca.300 försvarslösa indianer, både men, kvinnor och barn.

Siouxindianer idag
Idag tillhör många av siouxer den nordamerikanska kyrkan. Kyrkan samlar många konservativa medlemmar och understryker friden och förståelsen i det gamla livsmönstret. Många av de gamla trosföreställningarna är på utdöende, men det finns fortfarande shamaner som utövar ceremonier med hjälp av övernaturliga krafter. Idag samlar den återupplivade soldansen, med edsavläggelser och självtortyr, nya anhängare. Det egna språket fungerar fortfarande och intresset för dess användning ökar i skolorna. Små hantverk av genuin karaktär utförs ännu, huvudsakligen av kvinnor.
     Livet i siouxreservaten har aldrig haft någon stabil ekonomiskgrund och är inte heller en del av landets sociala, politiska eller ekonomiska liv. Ett försök av regeringen att göra jordbrukare av detta folk misslyckades då siouxerna alltid ansett jordbruk som förnedrande. Boskapsuppfödning har haft en viss framgång men till största delen har man varit tvungen att söka sig utanför reservaten för att få en inkomst. Efter andra världskriget har detta medfört en ökad utflyttning till städerna, speciellt bland ungdomarna. Regeringen har nyligen börjat uppmuntra och stödja etableringen av småindustrier och det har finansierat förbättringar av bl.a. bostäder, vägar och skolor. Den generella bilden av tillvaron i reservaten visar dock på fattigdom och rasåtskillnader.
 

1970 fanns det 51 645 Siouxer i USA och 2503 Siouxer i Kanada