Geografisk region: Nordöst (New York state)
	Språkgrupp: Algonquian
	Understammar: Mechkentowoon, wawyachtonoc, wertenhuck, wiekagjoc

Stammen kallas både mahican och mohican men inte mohegan, vilket är namnet på en helt annan indianstam. Mahicanerna kallade sig själva "Muhhekunneuw" som betyder "Den stora flodens folk". Detta namn tycks ha varit för svårt för holländarnsa som i stället valde att kalla dem "manhigan", vilket är det mahicanska ordet för varg. Variationer på stammens namn blev maeykan, mahigan, mahikander, mahinganak, maikan och mawhickon. År senare sammanfattade engelsmännen dessa variationer till mahican eller mohican.
     Mahicanerna var en av de fem algonquin stammarna som levde i Hudson River Valley i övre delen av New York state. Mahicanerna var den stam som var underlaget till James Fenimore Coopers bok Den siste mohikanen som skrevs 1826. Cooper gjorde mahicanerna välkända men han har också fått stammen att betraktas som utrotad av de flesta. Han har också fått oss att förväxla deras namn och historia med moheganerna från östra Connecticut. Tyvärr har dessa föreställningar om mahicanerna levt kvar och många har ingen aning om att mahicaner fortfarande existerar och lever i Wisconsin dock under namnet stockbridge indianerna. Då Mahicanerna och moheganerna har ett när besläktat språk och kultur anser en del forskare att de båda stammarna en gång i tiden har varit medlemmar i samma stam. Hur som helst flyttade moheganerna österut medan mahicanerna stannade kvar vid Hudson Valley, detta bröt all eventuell kontakt mellan stammarna.
     Politiskt sätt var mahicanerna indelade i fem stammar med upp till 40 byar. I jämförelse med andra stammar i öster var mahicanernas samhälles struktur svag. Hövdingar , som ärvt sin status, styrde byarna. Till sin hjälp hade de ett råd bestående av klanledarna. Mahicanerna var indelade i tre klaner : björn, varg och skölpadesklanen. På grund av att mahicanerna nästan ständig låg i konflikt med sina grannar iroquoiserna fanns ett krigsråd som träffades med jämna mellanrum. Under krigstiderna lades all makt på en krigshövding som styrde stammen på ett nästan diktatoriskt sätt.
     Byarna var relativt stora med 20-30 medelstora långhus. De var placerade på kullar och starkt befästa. Runt husen låg sädesfält. Man livnärde sig framför allt på jordbruk men fiske och jakt var viktiga komplement för födan. Mahicanerna fick tag på koppar från de stora sjöarna genom byteshandel. Detta gjorde att man använde koppar till ornament på kläder och som spetsar på endel pilar. När de väl hade börjat idka byteshandel med holländarna övergav mahicanerna de flesta av sina traditionella vapen och blev snabbt experter på eldvapen.