Nordamerikas Indianer

 
 Indianstammar  
 Lista över stammar
 Totempålar

 USA
 Apache
 Arapaho
 Blackfoot (siksika)
 Cherokee
 Cheyenne
 Hopi
 Irokesförbundet
 Kaliforniens indianer
 Kiowa
 Mahican (Mohican)
 Mohegan
 Natchez
 Powhatan
 Sioux
 Wampanoager
 Zuni

 Canada
 Chipewyan
 Eskimo
 Haida
 Haisla
 Micmac

 [ Startsidan ]
 


  Geografisk region: Nordöst
  Språkgrupp: Irokes

Förbundet grundas
Irokeskulturen började utvecklas på 1300-talet i nordöstra Amerika, då de östra indianstammarna hejdlöst krigade med varandra. Under 1500-talet slog sig seneca-, cayuga-, onondaga-, oneida- och mohawk-stammarna samman och bildade Irokesförbundet. De kallande sig så efter språket de talade. De första nybyggarna kallade dem för "De fem nationerna". Grundtanken bakom sammanslagningen kom från medicinmannen Daganawida, som önskade skapa fred mellan de fem stammarna som så länge legat i krig med varandra. Daganawida led av talfel, så hans tankar och idéer förmedlades av reformatorn Hiawatha. I litteraturen är det oftast Hiawatha som får all berömmelse för att ha skapat förbundet. De stammar som ville fick sluta sig till förbundet och många gjorde det. Irokeserna bodde i byar omslutna av träpalissader. De byggde "långhus" där flera familjer bodde tillsammans. Långhusen ägdes av den äldsta kvinnan i huset. Varje familj hade sin del i huset, men eldarna var gemensamma. Irokeserna bedrev ett imponerande jordbruk, männen brände ned skog så att kvinnorna kunde odla marken. De odlande bl.a. bönor, ris och framställde lönnsirap. Irokeserna hade en välutvecklad religion. De hade många olika gudar, men de främsta var "Livets herre" och hans bror "Ondskans herre". Dessa gudar stod i ständig strid med varandra. Människan bestod enligt denna religion av kropp, själ och ande.
     För att hålla ihop förbundet införde man "Den stora lagen" som innehöll moraliska principer och konkreta planer. Förbundet styrdes av det "stora rådet", som bestod av 49 män, alla valda av de äldsta kvinnorna i varje stam, som när som helst kunde avsätta dem. Den 50:e platsen i rådet var reserverad för Hiawatha. Varje stam kunde besluta mycket själva men större problem och beslut gjordes av "Det stora rådet". De krigiska irokeserna var i princip de enda indianerna som gick till regelrätt krig för att erövra nya landområden, vilket gick ganska lätt för dem. De torterade mer än gärna sina fångar, detta skedde i samband med religiösa riter. Offren kunde bli plågade i flera dagar tills de slutligen dog.

Irokesförbundet och européerna
Avsikten med att gå samman i ett förbund var att skapa en gemensam front mot fiender utifrån och samtidigt hålla sams inbördes. Det stora målet var att göra slut på alla krig och skapa en varaktig fred mellan alla människor. Det fungerade utmärkt tills den vite mannen kom, gav irokeserna "eldvapen" och allierade sig med dem för att slå ned motstånd från andra indianer. De första européerna kom under 1600-talet som handelsmän. De bytte metallföremål mot indianernas vetskap om landet. 1649 hade irokesförbundet fått tillräckligt med eldvapen för att nästan kunna utrota de fientliga huronerna, vilket gjorde Irokeserna till skogslandets största armé under nästan ett halvt århundrade. 1745 övertog den engelska kronan ansvaret för kolonisternas kontakter med indianerna. Hädanefter skulle stammarna betraktas som självständiga stater under engelskt beskydd. Den enskilda kolonisten kunde inte ta eller köpa land av indianerna. Brott mot denna lag bestraffades. Detta lade otvivelaktigen grunden till Amerikas självständighetskrig. 1763, efter 8 års krig, besegrade engelsmännen med hjälp av irokeserna fransmännen. Irokeserna hade nu mer makt än någonsin. De hade full kontroll över all handel i nordöst. 1776 återvände irokesen Josef Brant (Thayendanegea) från England. Han var mohawk-indian och utbildad vid engelska missionsskolor och utnämndes till överste i den engelska armén. Mer än någon annan fick han irokeserna att vara lojala mot England. Josef reste runt bland alla stammarna inom förbundet och föreslog en allians med England. Det var enda sättet, annars skulle de dö menade han. Detta gjorde att oroligheter bröt ut inom förbundet. Några följde med Josef till engelsmännen, men de flesta stannade hos irokeshövdingen Cornplanter. I Amerikas självständighetskrig 1776 kämpade Josefs irokeser på Englands sida. Detta gjorde att det den 6 aug. 1777 utbröt ett inbördeskrig inom stammen. Josef Brant och engelsmännen drabbade samman med Cornplanter och hans män. Mohawk och cayuga indianerna förstörde alla amerikanska bosättningar de hittade och onondagastammen plundrade åt England. England började nu se irokeserna som ett växande hot och skickade därför ut 5000 soldater för att förstöra alla indianska bosättningar de kunde hitta. Detta ledde till att alla utom två irokesbyar förstördes. De flesta irokeserna dödades, men många lyckades ändå fly till Kanada. Idag finns några irokeser kvar i New York state och Ontario där de äger ett territorie.

Irokesförbundet förstörs
Irokesförbundet förstördes dels av de vita men också av indianerna själva. Engelsmännen började föra krig mot irokeserna av rädsla över att behöva leva under deras beskydd, vilket man tyckte att man mer och mer gjorde och irokeserna litade på engelsmännen men det visade sig vara ett stort misstag.
     När engelsmännen förde kriget mot indianerna, gjorde de det med vetskapen att om man förlorade skulle man förlora all sin heder, visa sig svaga för övriga europeiska länder och gå miste om stora värdefulla landområden. Enda sättet att besegra det starka irokesförbundet var att snabbt och effektivt krossa hela förbundet. När man såg att förbundet var i uppror på 1770-talet, passade man på att sända ut 5000 soldater som systematiskt förstörde alla irokesbyarna och dödade alla indianer de såg. De som trots detta klarade sig drevs på flykt.
     På 1760-talet hade irokeserna full kontroll över handeln i nordöst. Då började européerna bluffa. Irokeserna, som behärskade handeln, var de som bestämde priserna och villkoren. När irokeserna höjde priserna ville de "vita" inte betala. De gav därför indianerna mindre värdefulla föremål, men hävdade att de var lika värdefulla som de riktiga. Bluffa på detta sätt kunde man göra eftersom indianerna litade på sina nya grannar och gärna ville ha samma saker som de. De vita betalade även med alkohol, eldvatten, vilket snabbt blev mycket populärt bland indianerna. Allt detta ledde till att irokeserna fick allt sämre föremål av de vita och de fick sämre omdöme av alkoholen och lovade därför sådant som de inte kunde hålla. Det uppstod också onödiga bråk inom förbundet. Européerna hade lyckats försvaga förbundet. Hela tiden kom det nya européer till Amerika, som aldrig sett irokesförbundet när det fungerade som bäst. Dessa människor ville inget hellre än att röja irokeserna ur vägen. När detta pågick återvände Josef Brant från England och menade att irokeserna skulle slå sig samman med engelsmännen och kriga på deras sida. Detta gjorde att förbundet splittrades, en del krigade med England mot den andra delen av förbundet. En irokes själv hade lyckats splittra sitt eget folk.
      Från det att européerna började komma, ville de sprida sin kristna tro (som de var vana vid i Europa). De första nybyggarna brydde sig inte så mycket om religionen eftersom de hade fullt upp med att överleva. De som däremot kom lite senare var mycket angelägna om att sprida sin tro. Detta gjorde man genom att tvinga irokeserna att be till Kristus. De skulle be varje dag, inte arbeta på söndagar och de var tvungna att gå till någon av de nybyggda engelska kyrkorna. Den som bröt mot detta sköts ihjäl. Villrådigheter uppstod på grund av tron inom förbundet. Man visste inte riktigt vad man skulle göra. Ingen ville ju överge sina gamla gudar och riter för någon gud som de vita ansåg vara den rätta. Detta gjorde att förbundet försvagades. De som trots allt tyckte att kristendomen var bra gick över till engelsmännens sida och kunde mot vissa mutor avslöja sina okristnade indianska bröder, som då dödades.
     Nu var det inte mycket som höll ihop förbundet. Engelsmännen samlade en här och krossade det en gång så starka irokesförbundet.

Konsekvenser
När irokesförbundet hade krossats drevs indianerna på flykt och många dog under den kalla vintern som följde. De som överlevde fick fristad i Kanada. De äger idag ett territorie som sträcker sig från södra Ontario till staten New York. Där försöker de nu bevara sin kultur.
Konsekvenserna för de vita blev att ett mäktigt förbund hade krossats och engelsmännen och kolonisterna kunde nu utforska Amerikas inre. Kustområdet klassades nu som ett säkert område för kolonisterna och detta ledde till att nordöstra Amerika nu kunde koloniseras på allvar.

 

© K. Malmborg