Geografisk region: British Columbia
	Språkgrupp: Kwakwakawakw (kwakiutl)

Haislaindianernas traditionella hemland var och är området runt Kitlopesjön som ligger ungefär 100 km sydöst om staden Kitimat i mellersta British Columbia. Kitlope är den sista orörda tempererade regnskogen av sin storlek, 317 000 hektar. Haisla kallade Kitlopefloden källan för det mjölkblåa vattnet. Förhistoriska Kitlopebyar, säsongsbetonade lägerplatser och samlingsplatser kring rika naturtillgångar har funnits överallt i Kitlopsjöns tillrinningsområde. Haislas förfäder hämtade både fysisk och andlig styrka från Kitlope. Haislastammen bestod från början av sju undergrupper: bees, gidalidox, kitamaat (haisla), kemano, kitlope, kyassa och nalabila.
     Haislaindianernas huvudföda var fisk. Man fiskade lax och andra fiskar som fanns i havet och floderna. Ur fisken utvanns olika typer av värdefull olja. Kvinnorna tillverkade koniska fisknät av fibrerna från brännässlor. Nässlorna plockades, torkades och fibrerna separerades från varandra så att man kunde spinna trådar. Sedan följde den tidskrävande nätknytningen. Ett välgjort nät kunde hålla i tio år.
     Kanoter användes vid fiske och för transporter. En kanot kunde vara 15 meter lång, två meter bred och en meter djup. Storleken varierade mycket beroende på vad kanoten skulle användas till. Vid tillverkningen av en kanot valdes först ett lämpligt cederträd ut och fälldes. Det kunde ta upp till tre dagar att fälla ett stort träd. Eftersom stocken var stor och tung avlägsnade man barken och grovhögg kanoten i skogen. Sedan lämnades stocken att torka. Först till våren flyttades stocken till byn för att urholkas till en tunn och smidig kanot. När urholkningen var färdig fylldes kanoten med vatten. I vattnet placerades heta stenar tills det började koka och vattenångan trängde genom hela kanoten. När kanoten var uppvärmd och började mjukna kunde man pressa ut och forma dess sidor till belåtenhet. Sitsar placerades in och därmed var kanoten färdig för sjösättning.
     En av årets höjdpunkter var den återkommande färden då man gav sig av för att samla bär till vinterförråden. Bären mognade vanligtvis i september vilket var under samma tid som bergsgetsjakten pågick. Haislafolket samlades i ett gemensamt läger och medan kvinnorna plockade bär var männen uppe i bergen och jagade. Bären konserverades genom torkning eller i form av en tjock sylt. Getköttet grillades och röktes för att sedan förpackas lufttätt. Under kvällarna samlades alla runt den stora lägerelden och åt, sjöng, dansade och mindes gamla tider. När tillräckligt med bär och kött hade samlats återvände var och en till sin by där en skördefest tog vid.
     Haislaindianernas klädesplagg kunde vara gjorda av djurhudar, ull från bergsgeten och av barken från den röda cedern. De allra bästa kläderna tillverkades av innerbarken från gul ceder. Under den sena våren brukade kvinnorna vandra uppför ett berg kallat Kwa-Kwa-Na-Las Dums (gula cederberget) för att samla bark. De plockade bort barken från cederträden och band samman de långa barkremsorna i buntar. Buntarna placerades på leran i en sumpmark i ungefär en månad. Den värdefulla innerbarken var sedan lätt att separera från den grövre ytterbarken. Innerbarken krossades till en mjuk ullig massa som kardades, spanns och vävdes till lika varma kläder som yllekläder.
     Livets olika skeden (födelse, pubertet o.s.v.) och speciella händelser som till exempel resandet av en totempåle firades i regel med en potlatch. Potlatch var en stor fest där värden delade ut värdefulla gåvor till alla gästerna. Festligheterna kunde pågå i fem till sex dagar. Alla gästerna bjöds på mat och underhållning på bekostnad av värden.

Kitamaatgruppen
Undergruppen kitamaat levde i huvudsak i Kitamaat Village, en kustby som ligger strax utanför staden Kitimat i British Columbia, Kanada. Namnet Kitamaat kommer från Tsimshianindianernas ord för "fallande snöns folk".
     Kitamaat var indelade i fem klaner; bäver-, örn-, black fish-, korp- och laxklanen. Varje klan styrdes av en överhövding kallad Heemas Kesu (xi´mas) och en vicehövding, Haimas (xay´mas). Varje klan hade en unik dans där dansarna efterliknade klandjurets uppförande och läten. Under danserna bars kostymer och masker så att klandjurets kännetecken och karakteristik framträdde. Varje medlem i stammen föddes automatiskt in i den klan som modern tillhörde. Modern var familjens överhuvud och släktbanden ärvdes enbart i hennes led. Barnen bar till exempel sin moders efternamn. Det var inte tillåtet att byta klantillhörighet eller att tillhöra flera klaner. Mellan medlemmarna i klanen fanns en stark broderskänsla vilket visades av samarbetsvilja, försvarsvilja och det förbud mot giftermål som rådde inom klanen. Vikten av klantillhörigheten framträdde tydligt när hela klanen inför ett bröllop samlade ihop gåvor till bruden och hennes klan eller när husrum och ägodelar distribuerades inför en potlatch. Klanen fungerade som ett skydd för varje medlem. Om en medlem hotades eller dödades av en utomstående kom hela klanen att stå bakom honom och hela förbrytarens klan förklaras skyldig.
     Klansystemet berörde även rätten till arv. Egendomar ärvdes inte av sonen till den avlidne utan av hans systerson. Systersonen ärvde sin morbrors namn, titel, fru, hus och andra egendomar. Om den avlidne var en hövding tillverkade systersonen en klantotempåle till minne av hövdingen och tog sedan över som ny hövding i rådet.
     Eftersom klanmedlemmarna ansågs vara nära släktingar var giftermål inom klanen förbjudet. En hustru måste väljas från en annan klan eller stam. Hos kitamaat var det accepterat, till skillnad från många andra stammar, att gifta sig med någon från en annan stam. En man från örnklanen fick dock inte gifta sig med en kvinna från en örnklan i en annan stam. Klansystemet och reglerna för giftermål ledde till att seden att köpa sig en hustru växte fram. En man som ville gifta sig med en kvinna blev tvungen att betala hennes klan för henne. Brudgummen och hans klan samlade ihop en gåva, vanligtvis bestående av två delar, en bröllopspresent till bruden och en till hennes klan. Under bröllopsfesten delades gåvor ut till alla manliga medlemmar i brudens klan. Vid giftermål bytte inte kvinnan klan och lämnade heller inte sin moders hus. Hon och hennes man bodde under moderns tak i minst två år.

Haisla efter 1876
Livet hos haisla förändrades avsevärt efter 1876. Under det året reste en man vid namn Wahuw-gumala-yoo, senare känd som Charles Amos, på handelsresa till Victoria, Vancouver Island. Där fick han höra pastor Polland predika och detta fick honom att konvertera till kristendomen. Charles Amos återvände till Kitamaat med en bibel och avsikten att omvända resten av sin by. Byns shamaner och heliga medborgare satte sig dock emot det nya levnadssättet. De såg det som ett hot mot den sociala ordningen, de stod emot Amos och hans anhängare genom att stänga ute dem. Men Amos var en envis man och vart efter tiden gick fick han fler och fler anhängare och till sist var i princip hela byn kristnad. Shamanerna hade dock haft rätt, kristendomen förändrade byns sociala ordning så drastiskt att de gamla nästan problemfria dagarna försvann.
     Totalt sett dog ungefär tre fjärdedelar av haislafolket i smittkoppor, lunginflammation och andra nya sjukdomar under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. De överlevande från alla haislagrupperna runt Kitlope flyttade till Kemano, en by en bit nedanför Kitlope, någon gång under slutet av 1800-talet. Runt 1949 slog sig Kitlope samman med Kitamaat och på så vis bildades en gemensam haislastam.
     Idag bor ungefär 700 av haislastammens 1500 individer i Kitamaat. Under fisk- och jaktsäsongen beger sig haisla fortfarande till Kitlope. Haisla förlitar sig än idag på Kitlope för andlig styrka såväl som för mat. Haisla är fast beslutna att göra allt de kan för att förhindra att Kitlopeområdet exploateras.
     Haislastammen består idag av fyra klaner; örn-, fisk-, bäver- och korpklanen. Klansystemet reflekteras mycket tydligt i haislaindianernas hantverk. Filtar, mattor, verktyg, kanoter, vapen, kläder och diverse hushållsartiklar har målats, snidats, broderats och utsmyckats på alla möjliga sätt. Klandjuren är en oändlig källa för inspiration och design. Totempålar och masker är de mest attraktiva objekten i de nordamerikanska indianernas konst.

1994? (har ännu inte fått bekräftat om dansgruppen fanns före 1994) deltog en grupp indianungdomar från Kitamaat Village i ett rediscoveryläger, detta gav dem en erfarenhet som kom att påverka dem djupt. Under ledning av de äldre och ledare från kommunen reste de med båt uppför Gardner kanal in i den mytomspunna Kitlope dalen, heligt land för haisla folket. Omringade av de stora träden i den gamla skogen fiskade, vandrade, paddlade och övernattade ungdomarna samtidigt som de lärde sig historier, sånger och danser från sitt folk, haisla.
     Efter hemkomsten gick några av ungdomarna till de äldres hus och sjöng och trummade tills de äldre kom ut till dem, sjöng och tände en lägereld med dem. Det var ungdomarna själva som tog ansvar för att starta den dansgrupp som detta kom att resultera i. För första gången under flera generationer har ungdomarna i så stor utsträckning utvecklat ett intresse för sin kultur. Under ledning av de äldre, började ungdomarna träffas en gång i veckan för att lära sig och träna på sånger och danser. Ungdomarnas enorma engagemang och nyväckta kulturintresse gjorde att personer i alla åldrar från byn anslöt sig till gruppen. Med över 100 dansare, sångare och trummare var Haisla Rediscovery Dancers födda.
     "När vår dansgrupp startades ville några av ungdomarna absolut inte vara med och dansa eller sjunga", säger Dolores Pollard, administrationsansvarig för Haisla Nation Rediscovery Society och organisatör för ungdomslägren i Kitlopedalen. "Vi bad dem aldrig lämna lokalen, vi välkomnade dem alltid och så småningom kom även de blygaste till oss och började dansa. Det var så inspirerande att se dessa barn som vi alla känt från födseln komma och verkligen uttrycka sig genom dans och sång. De utstrålade stolthet för sitt kulturella arv." Med ökad kulturell insikt kommer ökat självförtroende. Den här dansgruppen är en bra utgångspunkt för ungdomarna som i och med detta försöker visa att de än en gång är stolta över att vara vilka de är.
     Medan ungdomarna har lärt sig många av de traditionella sångerna, har dansgruppen även fokuserat sig på att framföra sin egen musik på ett traditionellt sätt och på haisla språket. Man har skapat helt nya sånger och danser, och har också fått lånat en sång av en Kitwangwa man som heter Ken Harris. Han tillät haisla ungdomarna att använda hans sång, Calling of the Nations, vilket gruppen är mycket stolt för. Seden säger att man inte får sjunga någon annans sång utan tillåtelse från dess "ägare", om den inte ursprungligen kommer från den egna byn.
     Dansgruppen har uppmärksammats av bl.a. ett CBC tv-team som filmade gruppen när de vid ett tillfälle uppträdde. Några ur gruppen har även åkt till en professionell inspelningsstudio för att spela in sång och musik till en dokumentär om Kitlope.
 

Haislastammen består idag av omkring 1500 individer runt om i världen. Av dessa bor 700 i Kitamaat Village, British Columbia.

 

Klicka här för att läsa mer om haislaindianerna och deras totempåle som länge fanns i Stockholm