Crazy Horse var i många avseenden en ovanlig indian. Hans folk kallade honom för "Vår sällsamme man". Amerikanska officerare kallade honom "en av sin tids störste krigare" och en tidning beskrev honom som "den tappraste av de tappra". För indianer i allmänhet och siouxerna i synnerhet är han tillsammans med Sitting Bull ansedd som deras största krigare genom tiderna.
     Han vägrade att ropa ut sina bedrifter som annars var brukligt - han strävade aldrig efter att få sina krigarbragder bekräftade. Han visade inget intresse för att måla sig eller pryda sig med fjädrar och han deltog sällan i de sociala- och religiösa ceremonier som annars var en stor och viktig del av indianernas liv. Även i rådslag satt han ofta tyst och lyssnade, trots att att hans ord vägde tungt och hans råd var eftertraktade. Alla visste att han inte sökte vinning eller fördel för sin egen skull och att hans förslag alltid var väl genomtänkta och för nationens bästa. Lika framträdande som han var i fredstider, lika obemärkt rörde han sig bland sitt folk i fredstider och tog knappt notis om någon utom små barn.
     Han sökte ofta ensamheten och kunde sitta i dagar ute i vildmarken för att finna lösningar på sin stams framtid - i en värld som tycktes översvämmas av de vita inkräktarna. Den kände visionären Black Elk mindes honom så här från sin barndom: "Det såg ut som om han ständigt brottades med svåra tankar. Han hade inte, som en hövding, många hästar...när viltet var snålt och folket svalt, så åt han inte alls. Han var en märklig man".

Curly
En pojke föddes 1842 i en skogsdunge vid Rapid Creek i North Dakota. Hans far var den välkände shamanen, Crazy Horse, som tillhörde Oglallastammen - en av de sju understammarna till siouxnationen. Hans mor var syster till den vitvänlige Bruléhövdingen Spotted Tail. Pojken gavs namnet Haska(den ljushylte) och Curly på grund av sitt ljusbruna och vågiga hår. Antydningar att han skulle ha varit ett halvblod har inte saknats. Curlys mor dog när han endast var två år och som seden hos prärieindianerna var, tog fadern hans mors yngre syster till maka och det dröjde inte länge förrän Curly fick en lillebror, som bar namnet Little Hawk, vilken skulle bli Curlys trognaste vän och stridskamrat. Vid sidan av sin bror var det den äldre High-Backbone - mer känd under namnet Hump, som fick Curlys beundran och tillit. Hump, som ansågs vara siouxernas främste krigare, upptäckte tidigt att Curly ägde ovanligt goda krigaregenskaper. Han tog pojken till sig och härdade hans fysik i jakt- och häststöldsraider. Tillsammans med Little Hawk, skulle de bli oskiljaktiga i drabbningar med fientliga indianstammar och de vita.

Uppenbarelsen
En dag under sitt tolfte år, begav sig Curly ut i vildmarken för att söka en vision, vilket var vanligt hos de nordamerikanska indianerna då de sökte finna sin livsväg och andehjälpare eller söka hjälp och råd hos den högste gudomen, Den Store Anden - i siouxnationen kallad Wakan-Tanka.
Efter flera dagars fasta och vakande fick han äntligen sin uppenbarelse. Han såg sin ponny komma galopperande emot sig. En krigare satt framåtlutad på dess rygg. Hästen skiftade ständigt färg och fiender, som sköt mot krigaren dök ständigt upp framför den men de red rakt igenom utan att skadas. Däremot verkade krigaren ha problem med sitt eget folk, där män grep tag i honom bakifrån och försökte hålla honom tillbaka, men han slet sig loss och red vidare. Krigaren hade blå leggings och en vit hjortskinnskjorta; en brun sten var fästad vid hans ena öra och på ena kinden fanns ett sick-sackmärke - som en blixt. Fläckar av hagelkorn tonade fram på hans kropp och ovanför hans huvud svävade hela tiden en rödryggad hök. Curly hemlighöll sin vision i tre år innan han berättade den för sin far, som tydde den som ett tecken från Wakan-Tanka, att sonen skulle bli en stor ledare för sitt folk, leva för dem och vara osårbar i strid så länge han inte sökte vinning för sin egen skull. Han skulle dock se upp för falska och avundsjuka människor i sin närhet.

Curly blir Crazy Horse
1858, då Curly var sexton år, deltog han i en strid som skulle ge honom rykte som en djärv och våghalsig krigare.Han hade nu även tagit skepnaden av sin andehjälpare; en brun sten vid örat, en liten uppstoppad hök vid tinningen och han hade målat gula streck ned över kinden och vita prickar på kroppen.
     Siouxerna stötte på ett gros-ventre band som snabbt tog skydd bland några otillgängliga klippor på en höjd, där de låg och sköt på fienden med svartkrutsmusköter. Siouxernas pilar gjorde föga verkan och man började misströsta, då plötsligt Curly stormade fram mot fienden i en enmansattack. Han flög genom deras försvarsring och han döda en fiende med ett pilskott innan han återvände. Inför sina kamraters förbluffade ögon upprepade han attacken, denna gång med en revolver i handen. Ytterligare en fiende föll samtidigt som hans häst föll under honom. Istället för att snabbt försöka ta sig tillbaka sina egna, dröjde han kvar och tog sina fienders skalper. Följden blev att han sårades i benet av en pil. Blödande och haltande sprang han tillbaka till sina kamrater som lyckades hålla fiendens prickskyttar nere. Väl tillbaka insåg han sitt stora misstag av att gå mot kärnan i sin uppenbarelse - att inte ta något för sin egen vinning och därför hade han blivit sårad. Han slängde snabbt fiendernas skalper men Hump, som var gruppens ledare, tog med sig segertecknen och visade upp dem i byn som ett bevis på sin skyddslings mognad som krigare. Fadern, Crazy Horse, blev så stolt över sonens bedrift att han arrangerade en namngivningsfest till hans ära och gav honom sitt eget namn. Själv tog han det betydligt blygsammare namnet Worm (Masken).

Tragedier
Han upplevde många tragedier i sitt liv, vilka gjorde honom mer och mer inåtvänd och hatisk mot de vita. En händelse i hans barndom, som påverkade honom starkt var massakern vid Blue Water, 1854. Bruléhövdingen (av de vita utsedd till fredshövding) Little Thunder blev av de vita misstänkt för att ha gått emot den uppgift som hans titel förespråkade och istället uppmanat till motstånd mot de vita - en misstanke som senare visade sig vara helt utan grund. General William S. Harney red in i lägret och underhanlade bakslugt med den upprörde hövdingen för att ge kavalleriet tid att inta sina positioner och för att eliminera alla flyktvägar. När allt var klart angrep man helt utan förvarning. 87 indianer blev slaktade. De flesta var kvinnor och barn. Den då tolvårige Crazy Horse, som just då befunnit sig på jakt återvände till en rykande askhög, där döda och stympade kroppar låg utspridda överallt i askan, en syn som han aldrig glömde.
     1870 dog hans lärare och vän Hump i en strid mot Shoshoner och året efter blev brodern Little Hawk mördad av vita guldgrävare. 1872 dog hans dotter, They-are-afraid-of-Her, i den fruktade koleran som de vita fört med sig. Crazy Horse satt i dagar vid hennes grav och sörjde. Vad som då rörde han tankar kan man bara gissa.

Guld i Black Hills
1874 upptäckte de vita guld i Paha Sapa - siouxernas heliga berg.
Indianerna hade flera år tidigare blivit lovade att få behålla området "så länge gräset växte och vattnet i bäckarna rann" för de vita hade betraktat Black Hills-området som otillgängliga bergstrakter och ofruktbara gräsöknar som indianerna kunde behålla, men efter guldfyndigheterna blev läget naturligtvis annorlunda och området blev mycket eftertraktat.
     Crazy Horse försökte få med sina stambröder på ett upprensningsförsök i bergen men då han inte lyckades utförde han dem själv. Många dog under hans enmanskrig och han spred stor skräck bland guldletarna men det hjälpte föga, då tillströmningen av lycksökare ökade lavinartat och 1876 fanns det drygt 10 000 människor i bergen. Röster började höjas bland amerikanarna att "köpa" Black Hills och att sätta de fria prärieindianerna i reservat. För att åtminstone på papperet uppfylla legala krav, försökte regeringen, 1875, att köpa bergen men indianerna vägrade och istället för att fördragsenligt skydda deras territorium, beslöt man att med vapenmakt lösa problemet. Detta blev upprinnelsen till det krig, som bland annat kom att inrymma det omskrivna slaget vid Little Big Horn, där den ökände General Custer och hans 7:e kavalleri mötte sitt öde.
     Indianerna hade några år tidigare insett att de var tvungna att organisera motståndet bättre och hade sett sig om efter starka ledare som kunde samla de spridda stammarnas krigarskaror - något som var helt nytt i deras sätt att se på krigsföring. Valet föll på Sitting Bull, som till sin hjälp hade ryktbara krigsledare som till exempel American Horse och Gall. Bland dessa fanns också Crazy Horse. Detta nya stridssätt - med samlade styrkor - hjälpte dem onekligen att vinna en rad viktiga slag under förra hälften av 1876. Men efter Little Big Horn skingrades indianerna.
Amerikanarna satte in alla sina resurser och hoten verkade övermäktiga, så de flesta indianledare kapitulerade utom Sitting Bull, som tog tog sitt folk till Kanada och Crazy Horse som fortsatte med plundringståg mot den amerikanska gränsbygden och mindre soldattrupper för att komma över livsmedel och ammunition till sitt allt mer nödställda folk. Som en gäckande skugga höll han sig undan blårockarna, som mer och mer frustrerat tyckte att de jagade spöken.

Kapitulation
Men under den ovanligt stränga vintern 1876-77, kom en vändning. Crazy Horse och hans folk led stor nöd på grund av att ständigt befinna sig på flykt undan soldaterna och för att skona sitt folk tog ledaren det smärtsamma beslutet att kapitulera.
Så i maj, 1877, knappt ett år efter den ärofulla segern vid Little Big Horn, red oglallakrigaren med sitt folk till Fort Robinson i Nebraska för att motvilligt byta friheten mot det fruktade livet på reservat.
     Han hade knappt hunnit sätta sin fot på reservatet förrän förtalet och intrigerna mot honom började. De äldre ledarna var rädda att de skulle utmanövreras av den yngre legenden och tappa sin nuvarande maktposition. man började sprida rykten om att han planerade att rymma för att åter ta upp kampen, men först skulle han mörda fortets kommendant.
     Utan att reflektera över det orimliga i dessa uppgifter - en handfull krigare utan vapen och hästar mot en mäktig nation - misstänktes han för uppror mot Förenta staterna och skulle arresteras. Då han fördes till häktet försökte han fly men hölls fast av de indianpoliser som rekryterats. En av dem var Little Big Man, som tillhörde hans egen grupp. Hövdingen ryckte och slet för att komma loss, då en av de vita vakterna rände sin bajonett i honom och trasade sönder hans njurar. Han dog under svåra smärtor några timmar senare. Tre dagar senare tog hans föräldrar med sig kroppen för att finna en lämplig och hemlig viloplats åt honom. De dog några år senare utan att berätta var de fört kroppen. Risken för gravplundrare var för stor. Ännu idag vet ingen var Crazy Horse viloplats finns.

Den store oglallaledaren är död men ändå lever hans ande kvar på jorden som en frihetssymbol för tusentals förtryckta människor både i Amerika och resten av världen.