Vad hände?
Den 29 december 1890 beafann sig Big Foot och hans minniconjou
sioux indianer i 7:e kavalleriets soldatläger vid Wounded Knee.
Där räknades indianerna till 120 män och 230 kvinnor och barn.
Militären gav indianerna mat och tält att sova i. I Big Foots
tält placerades en kamin och en doktor sändes efter för att ta
hand om hövdingen som hade lunginflamation. För att ingen skulle
kunna fly placerades två kavalleritrupper ut runt indianlägret,
plus att två Hotchkiss kanoner riktades rakt in i lägret. Under
natten anlände fler soldater ur 7:e kavalleriet till lägret under
ledning av överste John Forsyth med ytterligare två Hotchkiss
kanoner. Överste Forsyth tog över komandot över hela armén med
order att föra indianerna till Omaha som krigsfångar.
När reveljen gick på morgonen kallades
alla indianmän till lägrets centrum för att avbeväpnas. Även Big
Foot togs ur sitt tält och släpades till de övriga männen. Indianerna
lade sina vapen i en hög, men soldaterna var inte nöjda, de började
söka igenom tält efter tält. De kastade knivar, yxor och tältpinnar
i en stor hög, sedan visiterades alla män. Det enda man hittade
under visiteringen var två gevär. Det ena tillhörde den döve Black
Coyote, eftersom han inte förstod vad soldaterna ville, lämnade
han inte ifrån sig sitt vapen. Han omringades av två soldeter,
den ena tog tag i geväret och ett skott brann av. Det var det
skottet som utlöste massakern. Soldaterna sköt alla indianer de
kunde se. Indianernas enda vapen var istort sätt vad de kunde
få tag i ur vapenhögen. Kanonerna avfyrades och dödade män, kvinnor
och barn.
När
skjutandet var över kunde 153 döda indianer omedelbart räknas,
dessutom hade många krypit undan för att dö i fred. Endast 25
soldater dödades, de flesta av egna kulor. Ett antal soldater
gick snabbt igenom slagfältet och hittade endast 4 levande indianmän
och 47 kvinnor och barn. De överlevande kördes i vagnar till Pine
Ridge, där de så småningom placerades i ett missionshus. Där kunde
de skadade läsa budskapen på juldekorationerna: "PEACE ON EARTH,
GOOD WILL TO MEN." På grund av att en snöstorm var i antågande
lämnades alla döda liggande där de låg. Efter stormen begravdes
alla indianerna i en stor massgrav. Dödssiffran hade då stigit
till närmare 300 personer.
Orsaker
till massakern
Little Bighorn
Ända sedan de vita anlände till Amerika på 1400-talet har deras
mål varit att på ett eller annat sätt bli av med indianerna som
de ansåg bara vara ivägen. Under åres lopp har indiankrig efter
indiankrig avlöst varandra. För bara 107 år sedan ägde det sista
riktiga indiankriget rum, slaget vid Wounded Knee. Kriget var
för armén en triumf och för indianerna en katastrof. 14 år före
slaget vid Wounded Knee ägde ett annat för indianernas historia
viktigt slag rum, nämligen slaget vid Little Bighorn 1876. Slaget
anser en del vara den bidragande orsaken till massakern vid Wounded
Knee. Ett 1000 indiankrigare hade samlats i Bighorndalen. Den
25 juni anföll överstelöjtnant Custer med sitt 7.e kavalleri indianlägret.
Soldaterna hade kraftigt underskattat indianernas styrka och förlorade
stort.
Många anser att den förlusten gjorde
att armén förberedde en hämnd mot indianerna och tog tillfället
i akt när de 1890 lyckats samla ihop och isolera en stor grupp
indianer vid Wounded Knee. Flera av de soldater som förlorade
vid Little Bighorn var även med vid Wounded Knee
Andedansen
År 1889 hände något som gav indianerna nytt hopp. Likt en präriebrand
spred sig nyheter om syner som en ung paiute i Nevada hade fått.
Indianen hette Wovoka. Han påstod sig ha sett hur bisonoxarna
skulle återvända i tusental, att alla döda indianer skulle återuppstå
och att alla vita inkräktare skulle försvinna. För att detta skulle
slå in, skulle indianerna leva i renhet och visa godhet. Ingen
fick slåss, kriga, stjäla eller ljuga. En dans där man för en
stund föll i trance skulle också utföras. Den här dansen kom att
kallas Andedansen av de vita. De stora präriehövdingarna vallfärdade
till Wavoka för att lära sig dansen och budskapen. Indianerna
trodde att Wovoka var en Messias som skulle ställa allt till rätta.
I takt med att dansen spred sig började armén ana oråd. De blev
skrämnda av dansens spridning och började anta att indianerna
höll på med någon hemlig upprustning. Armén bad de stor hövdingarna
be sina folk att sluta dansa men även om alla hövdingar inte trodde
på Wovokas syner, hade de inte makten att få sitt folk att sluta.
Dessutom hade alla utövare så kallade andedansskjortor på sig,
som gjorde att de blev osårbara.
Den 20 november begärde indianbyrån i
Washington en lista över alla "framstegsfientliga" ledare som
borde interneras. På listan fanns bland annat Sitting Bull och
Big Foot. Samma dag besatte militären samtliga huvudreservationer
utom Standing Rock i Pine Ridge. Ett stort antal mer eller mindre
dans lystna indianer flydde till Bad Lands. Militären började
systematiskt söka igenom prärien för att få tag i de "svartlistade"
hövdingarna och deras band. Armén var nu mycket uppskrämd av andedansens
vida utbredning. Armén var beredd på vad som helst. Den 15 december
mördades Sitting Bull vid Grand River. Detta gjorde att armén
satte in ännu högre beredskap då de misstänkte att det fanns många
som ville hämnas mordet på en av siouxstammens största hövdingar.
Näste man på militärens lista var Big Foot, som den 28 december
1890 fångades in och fördes till Wounded Knee. Minsta felsteg
av någon skulle nu kunna få armén att "explodera", vilket den
också gjorde följande dag.
Big Foot
Den egentliga anledningen vill att Big Foot och hans minniconjouer
befann sig i Wounded Knee när massakern bröt ut var att de redan
den 23 december hade varit i kontakt med armén, men Big Foot och
hans band lyckades istället för att följa armén till Fort Gennett
fly undan mot Bad Lands. Där hade många utövare av andedansen
funnit en fristad. Big Foot och hans band möttes enbart av sträng
kyla och svält. Det ledde till att han beslutade att föra sina
minniconjouer och alla andra, som ville följa honom, till Pine
Ridge agenturen och där ställa sig under den mäktige Red Clouds
beskydd. På vägen mot Pine Ridge stötte indianerna ihop med delar
av det 7:e kavalleriet, som var utsändt för att fånga in Big Foot
och hans följeslagare. De skulle föra dem till soldatlägret vid
Wounded Knee. Indianerna skulle senare föras till Omaha som krigsfångar,
men det han indianerna aldrig få reda på. När armén och indianerna
möttes nära Purcupine Butte var indianerna trötta och hungriga
, dessutom hade Big Foot fått lunginflamation. Detta gjorde att
indianerna straxt kapitulerade. Major Samuel Whitside, som ledde
armén, lät indianerna behålla sina vapen för att undvika en strid
på platsen. Detta är en av huvudanlednigarna till att massakern
överhuvudtaget skulle kunna äga rum nästa förmiddag. På kvällen
bivackerade indianerna i den flacka dalen vid Wounded Knee Creek.
Samma kväll tog soldaterna ut "ett grundligt segerrus - i förskott….".
Var morgondagens massaker planerad eller firade soldaterna bara
att de hittat de trötta och hungriga indianerna? På morgonen den
25 december tog den nyanlände överste John Forsyth över kommandot
från major Whitside. Forsyth var en soldat i Custers anda. Det
vill säga en man som vill göra allt själv och så fort som möjligt.
Han såg till att indianerna avväpnades morgonen den 25 december,
vilket ledde till att "ödets skott" av misstag avfyrades och utlöste
massakern. Vad som hänt om Forsyth aldrig hade tagit komandot
över armeén kan vi bara spekulera i.
Efter
massakern
Massakern vid Wounded Knee var det sista riktiga indiankriget.
Det var inte bara Big Foot och hans minniconjouer som dog, även
anddedansen dog med offren i massakern. Där jordades även -
som Black Elk (1863-1950) uttryckte det- "ett folks dröm.
Det var en vacker dröm."
Efter massakern tappade många indianer modet
och överlämnade sig utan protester till reservaten. Civilbefolkningen
reagerade med avsky mot militärens oansvariga uppträdande mot
de döda indianerna. Armén hade nu lyckats lösa problemen med
indianerna och kunde nu lägga nya landområden under sig utan
motstånd. I slutet av 1890 talet hade industrialiseringen lagt
beslag på hela västern och total förändrat prärien.
1973 occuperade en grupp militanta
indianer byn Wounded Knee i syd Dakota för att protestera mot
de orättvisor som de amerikanska indianerna fått lida för. Innan
occupationen bröts, efter drygt två månader, hade två indianer
mist sina liv och byn hade nästan totalförstörts. En kall påminnelse
om hur saker och ting en gång varit.
Inte förrän 1924 började de amerikanska
myndigheterna på allvar omvärdera sin indianpolitik. Visserligen
hade många indianer amerikanskt medborgarskap, mycket tack vare
sina insatser i första världskriget. På papperet hade indianerna
samma rättigheter som de vita, men genom en undersökning 1926
visades att de flesta indianerna var fattiga, inte hade några
inkomster och att de inte var integrerade i det vita samhället.
"Där finns
inget att skämmas eller att be om ursäkt för i slaget vid Wounded
Knee - förutom dödandet av en skadad gammal man utfört av en hysterisk
soldat. Skjutandet startades av indianer och pågick tills de slutade
- med det enda undantaget noterat ovan"
(General E.D Scott)
Det hade nog
inte gått att undvika att en händelse som denna skulle äga rum
förr eller senare. Den 29 december 1890 dödades 300 oskyldiga
indianer hänsynslöst och samtidigt förlorade indianer över hela
USA hoppet om att få tillbaka sina rättigheter. Massakern visade
att armén och myndigheterna menade allvar med sin indianpolitik
- indianerna skulle inte få tala sitt språk, utöva sin religion
eller bruka jorden som de alltid gjort. Idag diskuteras om man
skall göra slagfältet vid Wounded Knee till ett national monument.
Det finns en aktiv grupp som motverkar monumentet. Vid första
tanken verkar det underligt men med följande citat vill jag visa
att det kanske finns bättre sätt att minnas vad som hände vintern
1890.
"It is
not our monument, our sacred place. It belongs to the Sioux. It
must be honored in their way; not with paved parking lots and
souvineirs, rangers to give a sanitized version of what happened
here to tourists who will stop for a few hours and spend a few
dollars."
| |
Läs
mer om Siouxindianer under avsnittet stammar. |
|