1874 sändes en "vetenskaplig expedition" till Black Hills för att utforska området. Expeditionen eskorterades av 7:e kavalleriet under ledning av General Georg Armstrong Custer. Väl framme i Black Hills lyckades Custer personligen under en jaktutflykt hitta guld. När regeringen fick höra att bergen var fulla med guld började man planera ett sätt att få bort siouxer och cheyenner från området runt Black Hills.

Början till kriget
3:e december 1875 började uppmarschen, inte med soldater utan med ord. Regeringen beslutade att alla fritt strövande indianer på prärien skulle infinna sig på de avsatta reservaten före januari månads slut 1876. Annars skulle armén se till att det efterföljdes. Indianerna ville inte flytta från sina landområden och på grund av den rådande vintern kunde de heller inte flytta. Dessutom fick många veta om avtalet först när tidsfristen löpt ut. När januari började leda mot sitt slut var armén inte sen att börja detaljplanera flyttningen av indianerna. Den stränga vintern gjorde inte bara att indianerna var insnöade utan även att armén fick skjuta på sina planer.

Avmarschen
När vintern började ge vika sattes soldaterna i rörelse. I mars 1876 lämnade general Gibbon Fort Shaw i ledning för Montanakolonnen. Två månader senare lämnade Dakotakolonnen under ledning av general Terry Fort Abraham Lincoln. 29:e maj gav en tredje soldatstyrka på över 1000 man sig iväg från Fort Fetterman under ledning av general Crook. Soldaternas mål var att se till att indianerna fördes till de avsatta reservaten. Meningen var att de tre kolonnerna på totalt cirka 5000 soldater skulle stråla samman vid Yellowstoneflodens källflöden, där man antog att indianerna fanns.

Dakotakolonnen under general Terry
Med i Terrys kolonn fanns bland annat det välkända 7:e kavalleriet. Det var tänkt att general George Armstrong Custer skulle leda Dakotakolonnen, men under vårvintern 1876 kallades han till Washington för att vittna i ett antal rättegångar. Eftersom han den 25 april inte hade tillåtits att lämna Washington fick Terry befälet över kolonnen. När Custer fick veta detta vädjade han till Terry att få tillbaka befälet över kolonnen. Terry i sin tur skrev brev till presidenten vilket resulterade i att Custer fick befälet över 7:e kavalleriet i Dakotakolonnen. 7:e kavalleriet, som före rättegången hade varit Custers egna kavalleri var uppdelat i 11 kompanier. General Benteen var ledare för kompani A,D,G,H,M som höll till vänster under marschen. Till höger höll kompani B,C,I,E,F,L ledda av kapten Reno, en man som gjorde det mesta för att visa sin skicklighet.
     I början av juni började de tre kolonnerna närma sig Yellowstone. Den 3:e juni träffade Terry tre budbärare från Gibbon, budbärarna rapporterade att de fler gånger på vägen sett grupper av indianer. Terry beslutade nu att ändra sin marschväg och så fort som möjligt försöka nå Powder rivers mynning. Han sände också bud till Gibbon att han skulle stanna där han var dvs. vid Yellowstone floden cirka en mil från mynningen till Powder river. 7 juni anlände Terry till Powder river där han slog läger. Nu kom täta rapporter om indianer i området, man ansåg att man måste vara i närheten av deras läger. Terry ville själv bestämma över både sin och Gibbons kolonn, vilket Gibbon inte hade några större invändningar emot. Terry beordrade kapten Reno och hans bataljon att med hjälp av en arikara spejare finkamma området längs Powder river, Mizpah river, Pumpkin creek och upp till Yellowstone river där huvudstyrkan skulle möta upp. Samtidigt beordrade Terry Gibbon att flytta sitt läger till Rosebuds utlopp för att hindra eventuella indianer från att fly den vägen.
     Av okänd anledning följde Reno inte sin order utan fortsatte mot Rosebud och följde floden upp mot Yellowstone. När han konstaterat att det inte fanns ett enda indianläger i närheten sände han bud till Terry, som nu fick bekräftat vad de länge befarat - indianerna hade dragit sig undan mot Big horn floden. Terry blev mycket upprörd över att Reno hade brutit mot sin order och kommenderade honom att stanna vid Rosebud floden dit Terry och huvudstyrkan nu begav sig.
     Från Rosebud kunde man se ett kilometer brett spår av indianer i förflyttning leda mot Big Horndalen. Terry befarade att indianerna när som helst skulle få nys om att soldaterna var efter dem, så nu gällde det att handla snabbt. Han beslutade att Gibbon skulle tåga längs Yellowstone river och följa Big Horn floden uppströms. Terry beslutade att han själv skulle följa Gibbon, därför gav han Custer i stort sett fria händer att leda återstoden av Dakotakolonnen nedför Rosebud creek, för att sedan svänga vänster över Little Big Hornfloden.

Custer tågar mot Little Big Horn
Custer hade order om att meddela Terry var han efterhand befann sig, men av någon anledning gjorde han aldrig det, han vek även av från den beordrade vägen. Stämningen i Custers bataljon var mycket dålig, soldater och hästar var slitna och den tuffa vandringen ställde hårda krav.
I gryningen den 25 slog man läger i en skogsbevuxen dalgång. Custer sände iväg ett antal spejare till toppen av en kulle ,Crows Nest. I soluppgången anlände spejarna uppjagade till lägret. De hade upptäckt ett jätte läger i Greasy Grassdalen utmed Little Big Hornfloden. När Custer fick höra detta beordrade han genast avmarsch. Nu inkom rapporter om rörelser i indianlägret, och Custer ansåg att han måste anfalla så fort som möjligt innan fienden han fly.
"Det största indianlägret som någonsin funnits på den Nordamerikanska kontinenten ligger framför oss och jag kommer att attackera det". Custer, 25 juni 1876.
     Omkring klockan tolv den 25 juni började Custer leda sitt regemente ned mot Little Big Horndalen med ett regemente trötta och slitna soldater. Mot ett slag med oväntad utgång.

Var var indianerna?
1876 hade hunkpapasiouxerna under hövding Sitting Bull slagit läger vid Rosebudfloden. Där fick Sitting Bull en vision där han såg att en stor mängd soldater skulle komma rakt in i deras läger och att många soldater skulle falla. Indianerna beslutade att flytta sitt läger till Ash Creek. 16:e juni kom cheyennespejare till indianlägret där det fans representanter för både sioux- och cheyennestammarna , med meddelande om att Rosebuddalen var svart av soldater. Cirka 1000 indianer ivriga att få ge sig ut i strid gav sig av under bland andra Crazy Horse. Militärerna som befann sig i Rosebuddalen var general Crook och hans kolonn.
     "Detta är en bra dag att dö på - Hoka Hey" skallade indianernas krigsrop när det red ned mot soldaterna. Striden pågick hela dagen utan avgörande. På kvällen drog sig siouxer och cheyenner tillbaka utan ammunition. Även soldaterna drog sig undan under ammunition och proviant nöd. Slaget slutade oavgjort. På grund av sina förluster drog sig Crook tillbaka till Wyoming för att samla nya krafter, det var detta som gjorde att Crook inte anlände till Little Big Horn förre slaget var över.
     Nu när indianerna visste att soldaterna befann sig i skogarna flyttade de sitt läger till Greasy Grassdalen utmed Little Big Hornfloden. Indianband efter indianband anslöt sig till lägret som var fyra till fem kilometer långt och innehöll totalt upp emot 7000 indianer varav cirka 1800 var krigare som kom att deltaga i den kommande striden.

Custer förbereder för anfaller
På förmiddagen den 25:e juni 1876 hade Custer fått meddelande om att indianerna gjorde sig stridsklara. Custer delade sitt regemente i fyra grupper för att på så vis kunna anfalla fienden från flera holl. Kapten Benteen fick befälet över tre skvadroner med totalt 381 soldater plus officerare. Benteen skulle anfalla från öster. Major Reno fick befälet över tre skvadroner plus spejare, totalt över 400 man. Han skulle korsa Little Big Horn floden och anfalla det siktade lägret från söder. Custer ledde den tredje styrkan bestående av fem skvadroner, totalt 225 man. Custer följde till en början Reno men vek sedan till höger över kullarna parallellt med Little Big Horn floden för att anfalla från norr. Den fjärde gruppen bestod av Packmulor med proviant och reservammunition och cirka 130 man ledda av Mc Dougall.

Klicka på kartan för att förstora den

Reno anfaller
Reno var den som anföll först. När han passerade floden delade han sin styrka i tre kompanier som skulle anfalla i brädd. Plötsligt reste sig en styrka indianska krigare under Runs The Enemy och Gall som legat gömda i gräset. Soldaterna beordrades sitta av sina hästar för att skapa en skärmlinje. Indianer störtade nu ner från kullarna och när de närmade sig utbröt det panik bland soldaterna. Indianer och soldater var överallt. Soldaterna skjöt vilt omkring sig och träffade ofta i trädtopparna. Indianerna drev soldaterna längre och längre ned mot floden, tillsist pågick slaget i vattnet, soldaterna tog till flykten upp bland kullarna där de mötte Benteen. Under tiden hade indianerna fångat eller skrämt iväg de flesta av Renos hästar. Reno hade hela tiden räknat med att Custer skulle komma honom till undsättning vilken minut som hälst, vilket han aldrig gjorde då han medan slaget pågick tågade mott indianlägrets norra sida.

Custer anfaller
Samtidigt som Renos soldater flydde upp bland kullarna fick indianerna rapporter om att Custers män hade siktats nordöst om lägret. Custer hade delat sin styrka i två delar och indianerna omringade nu den styrka som befann sig närmast indianlägret. Sittig Bull kom från söder med sina siouxer, Two Moon med cheyenner från norr, Crazy Horse och Lame White Man från väst och Crow King från öster. Indianerna gick till attack, soldaternas hästar blev skrämda och rusade ned till floden och tvärstannade när de kände vattnet och började dricka då de var totalt slut ridna och led av vattenbrist.
     Striden blev hård, indianerna drog sig undan för att gå till attack igen. Det uppstod tumult på slagfältet. Soldater och indianer var överallt. Damm och krutrök gjorde att det var omöjligt för de stridande att se vad de skjöt på. Soldaterna besegrades och indianerna grupperade om sig för att anfalla en ny trupp av Custers soldater som nu siktades. Indianerna strömmade till från alla håll och anföll Custer och hans män som spridit ut sig längs en ås. Striden pågick tills alla soldater var döda.
     Eftersom hela Custers manskap dödades är det ingen som vet vad som egentligen hände den 25 juni 1876. Det enda levande som hittades på slagfältet var en skadad häst.

Benteen anfaller
Samtidigt som slaget mot Custer pågick hade kapten Benteen och major Reno förenats och tågade gemensamt mot Weirs Point för att anfalla. Plötsligt strömmade indianer fram rakt mot soldaterna som kvickt drog sig tillbaka mot vad som idag kallas Reno Hill. Där byggde soldaterna upp skyttevärn av utrustning, döda hästar och vad de kunde hitta. Det blev en jämn strid, indianerna försökte gång på gång att bryta igenom skyttevärnet utan framgång. Indianerna omringade soldaterna och striden pågick hela eftermiddagen, hela kvällen och även nästa förmiddag. Indianernas plan var att svälta soldaterna till kapitulation då de haft ont om mat och nu varit utan vatten i nästan två dagar. Vid middagstiden kom bud till indianerna att fler soldater närmade sig byn från norr. Indianerna avbröt belägringen och satte istället eld på gräset mellan sitt läger och de belägrade soldaterna. I skydd av röken flyttade sedan indianerna snabbt hela sin by upp mot Big Horn bergen.

Armeen ger upp
Soldaterna som närmade sig från norr var Terry och Gibbons kompani. Den 27 anlände de till "the Custer battlefield". Nu fick de bekräftat vad de befarat, armén hade förlorat. Custers cirka 210 män inklusive han själv var döda. Soldaterna begravdes på plats men flyttades senare till Custer Hill. Custer själv begravdes på West points begravningsplats. Senare den 27 anlände Terry och Gibbon till Reno och Benteen med meddelandet om att Custer och hans men förlorat. Armén vände nu åter mot forten för att återhämta sig. Inte långt efter att slaget vid Little Big horn var över började en lång rad av krigsräder mot indianerna. Den amerikanska armén besegrade indianläger efter indianläger. Slutet på krigslyckan hade kommit för de stora sioux- och cheyenneledarna.
Sitting Bull och hans hunkpapas sökte fristad i Canada. Crazy Horse, en av de märkligaste indianer som funnits, lade ned sitt gevär och överlämnade sig till armén. Freden var på väg, men bara för att rivas upp igen 13 år senare vid Wounded knee.
Slagfältet som idag är känt som Little Big Horn National Monument, utnämndes till national monument 1886 och var tills 1991 känt som The Custer Battlefield National Monument.